SoulAndSounds

Igår blev det Så som i Himmelen, vilken underbar film, även om jag kanske var på humör för något mer upplyftande.

Benjamin har inte alls sovit bra i natt. Varje gång jag tror att han kommit in i bra rutiner, så måste han självklart börja sova jätte lite.. I natt har jag väl sovit tre timmar osammanhängande.. Och natten tidigare så sov jag ungefär detsamma.. Börjar bli lite jobbigt nu.. Speciellt när det inte är någon mer vuxen här hemma..

Nu när vi satt och åt frukost, så slog tanken mig.. Jag och Hugo satt och spelade Plockepinn, och han är så oerhört nöjd och stolt över sig själv.. Det finns ingenting so är omöjligt för honom, ingenting som känns för stort eller för svårt. När slutar man känna såhär, och varför? När börjar allmänheten övertyga barnen om att man inte får skryta, eller ens tala om att man är nöjd med sig själv? Jag talar om för barnen varenda dag att de ska tro på sig själva och inte bry sig om andra tycker man pratar för mycket eller tro för mycket på sig själv. Men det kommer ju inte dröja särskilt länge innan det jag säger inte spelar så stor roll, och det skrämmer mig..

Varför talar vi om för barnen att de ska tro på sig själva, men sedan tittar vi snett på de som fortfarande har tro på sig själva när de är vuxna, eller tom tonåringar? Det är fult att skryta, det är fult att vara framåt och nöjd med sig själv, och tala om att man faktiskt är bra på något. Då är man divig eller självgod.

Jag vill att mina barn ska tro på sig själva, jag vill att de ska vara nöjda och stolta, och jag vill att de ska ta för sig! Det finns ingen gräns i livet för hur långt de kan gå, och det är det jag vill att de ska känna.. Min största skräck är att de inte vågar vara något annat än kopior av andra barn för att de är rädda för vad andra ska säga eller tycka.  Alla barn har någon unik kunskap och personlighet, och det är ju det vi ska låta dem visa och vara. Vi kan ju inte övertyga barnen om att de räcker till så det blir över, och sedan acceptera att de blir rädda för att fortsätta vara sig själva?

Släpper vi taget för lätt? Slutar vi övertyga dem? Jag vet inte, men jag vet iaf att jag aldrig någonsin kommer låta mina barn vara rädda för att vara sig själva. De ska inte känna oro, de ska känna stolthet!